lördag, maj 23

Tack Supernanny

Jag har blivit ett fan av Supernanny som går på TV4 två gånger i veckan. När Isak sover sin förmiddagslur bänkar jag mig framför tv:n med ett högabsorberande minne och mellanmål. Här är ett par saker som kommer igen i nästan alla program
  • Inte kom med tomma hot. Genomför dem om inte förbättring sker efter en varning!
  • Kommunicera, men undvik diskussioner
  • Var konsekvent
Det är kanske lite häftigt att börja prova ut detta som något avancerat projekt på en femmånaders baby. Brinnande av iver att testa ut dessa mirakelmetoder fick hellre sambon bli offret istället för barnet.

I ett halvt år har jag tjatat om att vi måste byta ut sängen vi h
ar. Den är gammal och har med åren blivit skålformad eftersom den är av mjukare modell. Sambon sover bättre i soffan och jag sover helst i gästrummet, men lika väl har vi lagt oss i botten av skålen varje kväll.

Vad hade Supernanny gjort? Minns reglerna ovanför...

Genomför hot
"Om vi inte byter ut sängen tänker jag sova på gästrummet!"

Kommunicera
Jag gör klart att det beror på sängen, inte på sambon.


Var konsekvent
Fyra nätter (hade trott det skulle ta 1-2 veckor). Efter tre nätter kom också sambon med kudden till gästrummet, och idag ordnade vi oss en ny säng och gjorde oss av med den gamla!

Hurra! Tack Supernanny, inatt ska vi sova i den här (fast 160cm):Nu när den är på plats i sovrummet är vi båda rörande överens om att den är väldigt fast och otroligt god att ligga i. Tror jag bara ska stänga av datorn nu och lägga mig och läsa en stund istället!

måndag, maj 11

Skiter i lunchen

Idag behöver jag inte ordna mig någon lunch. Sambon fyller år och jag har lovat bjuda på en kaka ikväll när svärfamiljen kommer på besök. (Vet inte om ordet svärfamilj finns föresten, men om det inte redan gör det så hittar jag på det nu).

Vid kakbak ingår obligatorisk smakprov för att vara säker på ett gott resultat, ergo kan vi slopa lunchen. Det är många lager i kakan och den tar en stund att laga. Har tänkt mig en Oreokaka, det är en garanterad hit!

Oreokaka

450g Oreokex
100g smör
1 pkt Philadelphiaost (eller annan färskost)
2,5 dl florsocker
3,5 dl vispgrädde
2,5 msk socker
1 påse chockladmousepulver
3 dl mjölk (till chokladmoussen)
  1. Bryt 1/4 av Oreokex i bitar. De återstående Oreokexen läggs i en påse (eller två!) och smulas sönder i pyttesmå bitar efter egen metod.
  2. Smält smööret och blanda det tillsammans med de söndersmulade kakorna till en massa. Smör ut massan i botten på en rund form med avtagbara kanter.
  3. Vispa samman Philadelphiaosten och florsockret till en luftig och krämig massa.
  4. Vispa grädden tillsammans med sockret, ganska hårt.
  5. Rör försiktigt ner hälften av grädden i ostmassan. Bred ut ostmassan över kakbottnen och strö hälften av Oreokexbitarna ovanpå. Låt stå i kylskåp 30 min.
  6. Tilbered chokladmoussen enligt förpackningen. Rör ner de sista kakbitarna i chokladmoussen. Bred ut chokladmoussen över ostmassan och låt stå i kylskåp 1 timme.
  7. Ta till slut resten av den vispade grädden och bred ut över chokladmoussen.
  8. Pynta eventuelt, t.ex. Oreokexbitar eller chokladsås.

måndag, maj 4

Samvetet

Jag kan inte helt bestämma mig för om samvete är en bra sak eller inte. Det har hindrat mig från att göra en massa saker som i allra högsta grad gjort livet mer intressant, men också hindrat mig från att göra saker som alldeles säkert inte är sunt alls. Men åh så skönt det hade varit att kunna göra det...

Under våren har jag mer eller mindre agerat ensamförälder och det tär på krafterna. Jag begriper nu varför det är smart att vara två när man liksom lagar till barnen - därför att det är jävligt smart att vara två när man sedan ska ta hand om dem! Jag beundrar alla ensamstående föräldrar som på egen hand klarar av att ta hand om och uppfostra både ett, två och tre barn. Hur klarar de det? Jag vet att jag skulle klara det också...om jag var tvungen, men när man har ett alternativ är det väl alltför lätt att sätta sig ner och tycka att den andra
parten kunde göra mer eftersom han trots allt ändå finns där.

Igår hade Isak en hysterisk eftermiddag och jag visste inte vad jag skulle göra. Ingenting hjälpte. Ren blöja, ligga på rygg, ligga på mage, sitta i knät, bli buren mot axeln eller buren på armen - ingenting. Vråååååål!

Så kom det till en punkt när jag tänkte "skriker du mig i örat en gång till så skiter jag i det här, då får du ligga på golvet och skrika bäst du vill". Direkt efter så sköljer samvetet över mig och jag känner trycket av stämpeln "dålig mamma" i pannan. HUR kan jag tänka så? Tänk om han faktiskt har ont någonstans? Det finns inget annat alternativ för honom att förmedla det, än att skrika för allt vad lungorna håller.

Lösningen blev att jag pluggade i ett par öronproppar medan jag bar honom fram och tillbaka i vardagsrummet och försökte trösta. Det hjälpte. Samvetet kändes lite renare och jag slapp bli fullständigt galen.

På norska kan man säga att man klickar. Det är ett bra ord. När man tappar kontrollen över ilskan, när det brister för en - då klickar man. Det känns ungefär så, från ett ögonblick till nästa. Klick. Klick. Jag försöker alla metoder för att inte klicka.

Nej, inte skulle väl jag skrika så där högt som mamma påstår?