När han är hemma är han som en sol. Andra släktingar och främmande personer går bra. Han sover över hos farmor i ett hus han aldrig har varit i tidigare där han somnar sött och vaknar glad. Han somnar på bröstet till farmors bror, som han knappt har träffat. Varför vill han inte vara på dagis?
Pratade med dagispersonalen idag:
- Allergi? Nej, ingen skillnad på de dagar han äter deras mat och de han har matsäck.
- Trött? Nej, han skriker när han vaknar också när han sovit länge.
- Hungrig? Nej, han skriker även om han ätit ordentligt till frukost och lunch.
Jag frågade om han var så hela tiden, eller om det kom och gick under dagen. Svaret var nedslående: "Han är så mest hela tiden. Några av de andra barnen håller för öronen när han skriker. Han skriker hysteriskt, hade det bara varit gnäll och missnöjesskrik hade vi kunnat takla det".
Det knöt sig i hjärtat. Har han det så illa? Varför? Vad är fel? Jag har bara sett den hysteriskt skrikande ungen tre gånger - när han döptes, när jag en kväll i juni bestämde mig för att sluta amma om natten och när jag skulle lägga honom andra kvällen efter att vi kom hem från Sverige i november. Tre gånger! På dagis ser de honom så varenda dag!
De sa att han kanske har bestämt sig för att han inte vill vara hos dem. Kan en 11-månaders baby bestämma sig för något sådant? Jag har inte tänkt det tidigare, tänkt att det bara var ett litet anpassningsproblem...
Har skickat ansökan till två andra dagis, ett privat och ett kommunalt, men det är svårt att få platser.
