Samvetet

Jag kan inte helt bestämma mig för om samvete är en bra sak eller inte. Det har hindrat mig från att göra en massa saker som i allra högsta grad gjort livet mer intressant, men också hindrat mig från att göra saker som alldeles säkert inte är sunt alls. Men åh så skönt det hade varit att kunna göra det...

Under våren har jag mer eller mindre agerat ensamförälder och det tär på krafterna. Jag begriper nu varför det är smart att vara två när man liksom lagar till barnen - därför att det är jävligt smart att vara två när man sedan ska ta hand om dem! Jag beundrar alla ensamstående föräldrar som på egen hand klarar av att ta hand om och uppfostra både ett, två och tre barn. Hur klarar de det? Jag vet att jag skulle klara det också...om jag var tvungen, men när man har ett alternativ är det väl alltför lätt att sätta sig ner och tycka att den andra parten kunde göra mer eftersom han trots allt ändå finns där.

Igår hade Isak en hysterisk eftermiddag och jag visste inte vad jag skulle göra. Ingenting hjälpte. Ren blöja, ligga på rygg, ligga på mage, sitta i knät, bli buren mot axeln eller buren på armen - ingenting. Vråååååål!

Så kom det till en punkt när jag tänkte "skriker du mig i örat en gång till så skiter jag i det här, då får du ligga på golvet och skrika bäst du vill". Direkt efter så sköljer samvetet över mig och jag känner trycket av stämpeln "dålig mamma" i pannan. HUR kan jag tänka så? Tänk om han faktiskt har ont någonstans? Det finns inget annat alternativ för honom att förmedla det, än att skrika för allt vad lungorna håller.

Lösningen blev att jag pluggade i ett par öronproppar medan jag bar honom fram och tillbaka i vardagsrummet och försökte trösta. Det hjälpte. Samvetet kändes lite renare och jag slapp bli fullständigt galen.

På norska kan man säga att man klickar. Det är ett bra ord. När man tappar kontrollen över ilskan, när det brister för en - då klickar man. Det känns ungefär så, från ett ögonblick till nästa. Klick. Klick. Jag försöker alla metoder för att inte klicka.

Nej, inte skulle väl jag skrika så där högt som mamma påstår?