Då är knottet döpt

I söndags var det barndop här. Morgonen gick som en dans och vi fick med oss både dopsbarnet, klänningen, extrakläderna och skötväskan. Det var när ceremonin startat som skräckscenariot tog vid...

Strax innan gudstjänsten började

Isak kände plötsligt att det var alldeles för länge sedan han åt sist. Gnället kunde först stoppas med en napp, men ett par minuter in i gudstjänsten gick det över till hejdlöst illvrål som inte kunde botas med annat än mat.

Där satt jag i folkdräkt (helt säkert designad av en gammal jungfru), som är helt hopplöst att amma i. Dopet skulle vara nästan först. Inte kunde jag börja plocka av mig alla kläderna precis före vi skulle upp på scenen. Jag började gå runt i kyrkan med en nu hysterisk baby och fick inte med mig något av dopet innan Isaks. När jag hörde prästen säga "Isak", vände jag på klacken och travade bort för att lämna över ungen till syrran som skulle bära fram.

Under egna vilda protester blev Isak i varje fall döpt, och direkt efteråt norpade jag honom ur prästens armar så jag kunde skynda mig iväg för att ge det svältande 7-kilosbarnet lite mat. Så satt vi på bakrummet i kyrkan till dess att gudstjänsten nästan var slut - då var han så mätt och så pass lugnad att jag kunde lägga honom ifrån mig för att klä på mig (och honom) alla kläderna igen.

Dopsbarnet, föräldrar och faddrar

Efter gudstjänsten var det middag, med inte mindre än åtta stora kakor efteråt. Jag smakade artigt på alla åtta *prestation*. Isak slapp ur dopklänningen och fick istället på sig de fina dressbyxorna och västen som han fått av sina svenska sysslingar. Han blev jättesöt, men mot slutet av middagen åkte västen av för den klämde över magen som antagligen sympativäxt i takt med mitt tårtätande.

Syrran och en mycket trött Isak, sent på eftermiddagen

Om det blir fler barndop för min del har jag gjort en liten kom-ihåg-lista:

• Rosetterna på dopklänningen ska säkras mot små händer och dregel
• Ge mat 30 min innan ceremonin - skit i allt annat som ev. måste ordnas, det är peanuts mot en hungrig baby i en kyrka
• Ta med nappflaska med ljummet vatten, ifall det ändå skulle bli gråt

Ett offer för dimman (eller Härdsmältan)

I Norge finns ett uttryck ammetåke. Direkt översatt till svenska skulle det heta amningsdimma. Det är någonting som nybakta mammor ofta går in i och glömmer typ allt. Den vetenskapliga förklaringen är att den nyblivna mamman ska lägga all energi och fokusering på babyn och därmed totalt förlorar fokus på allt annat.

Dagens offer för dimman var min bröstpump. Vi som delat och rest så mycket ihop. Jag hade inte överlevt tre månader utan den! Den stod och puttrade på spisen för den dagliga steriliseringen medan jag och Isak var ute på förmiddagspromenad. Jag ägnade den inte en tanke...tills vi kom hem och det luktade lite konstigt. Smält och halvt kokande plast luktade det. Har du tur kan du leva ett helt liv utan att veta hur det luktar. Inte för att det luktar så illa, men vetskapen om vad det är kan man vara utan.

Först kom ångesten över allt som kunde ha hänt, och scener med ett brinnande hus spelades upp i mitt huvud ur olika vinklar. Sedan insåg jag förlusten över min nedsmälta bröstpump, som också tagit med sig ett par nappar till den andra sidan. Jag väljer att tro att en försäkring skulle ha täckt det förstnämnda (vill inte ha några kommentarer som säger motsatsen, låt mig få tro det) - men kan man försäkra en bröstpump? Den är väldigt viktig för att bevara förhållandet och fritiden. Utan den - ingen barnvakt, samt att de små barnen på prematuravdelningen klara sig på ersättning istället för äkta vara.

Efter 10 min hade jag fått tag på en ny på Blocket. Jag var fortfarande skärrad när jag hämtade den och berättade (utan att andas mellan meningarna) hur jag smält min egen och därför behövde en ny. VARFÖR berättade jag det? Hur klok trodde hon att jag var på en skala? Är en kvinna lämpad att ha barn om hon inte klarar att stänga av spisen innan hon går ut? Glömmer hon ungen på IKEAs barnpassning nästa gång? Eller i en lekpark på semestern och kommer hem utan barn?

Nu sitter jag här spänt och på att socialen ska knacka på dörren och fråga hur vi har det här hemma. Är det verkligen är lämpligt att Isak ska bo här, eller är lösningen att låta barnafaren vara hemma istället? Han som inte har gått inn i dimman...

Ledig för länge

Nu har jag gått hemma i snart fyra månader. Då börjar man lägga märke till och bry sig om helt oväsentliga saker, som grannarnas bilar på parkeringen utanför. Efter ett par dagars kraftigt snöfall kring årsskiftet togs denna bild

2 januari

I förra veckan fick jag se ägaren stå och skotta bort snön runt och på bilen. Var ute med barnvagn då, så kunde ju inte gärna fiska upp kameran och börja ta kort då när han såg. Tyvärr fick jag inte någon bild från det tillfället då. För ett par dagar sedan när jag satt och spanade ut över parkeringen var den på väg bort...

16 mars

Konklusion 1:
Småbarn tar inte SÅ mycket tid att man inte kan spana på grannarna samtidigt.

Konklusion 2:
Parkera bilen direkt på verkstaden om du inte tänkt att använda den i vinter.

Vaccination

Trodde inte att Isak skulle få sin första vaccination idag. Han har varit på uselt humör i ett par dagar och idag har han gråtit konstant när han inte sovit. På bvc sa de att det inte var något hinder. En skrikande unge som får två stick i låren blir ju inte direkt gladare efteråt. Han satte igång att illvråla helt hjärtskärande.

Själv hade jag lust att gråta jag också, när jag insåg att jag inte kunde trösta honom. Med fuktiga ögon gick jag runt i väntrummet med en hysteriskt ledsen baby på axeln, i de obligatoriska 20 minuterna man måste stanna efteråt. Det var så skönt när jag kunde lägga ner honom i vagnen och gå ut - då somnade han.

Nu när han vaknade hemma verkar det onda vara glömt.

En 3-månaders baby har 1 veckas minne. Tänk vad skönt att veta att han vid nästa vaccination inte har ett spår minne av denna gången!

Storshopping

På torsdagsmorgonen gapade kylskåpet tomt. Har haft fullt program hela veckan så sambon och jag hade inte kommit iväg på någon storshopping. En torsdag förmiddag kändes ändå lämplig för storshoppingtur på egen hand, tillsammans med Isak.

Intet ont anade svängde jag in på ett av Norges största köpcentrum, bara för att så mötas av en proppfull parkering. Eftersom jag sällan håller mig uppdaterad med verkliga nyheter nu för tiden visste jag inte vad som stod på, men jag tänkte att endast utförsäljning på Vinmonopolet kunde skapa denna parkeringskaos en torsdag förmiddag.

Jag som avskyr att parkera. Vet jag om att jag måste parkera mellan två bilar vid slutdestinationen väljer jag 1: Bussen eller 2: Någon annan får köra. Det spelar ingen roll om parkeringen ska ske på längden eller bredden.

Nu var det fullt. Nej, inte helt fullt...där, längst bord precis intill det stora upplogade snöberget fanns två lediga platser, helt diagonalt över parkeringen mot huvudentren. Det är tur att jag i tillegg till min parkeringsfobi inte har promenadfobi, för det hade skapat en omöjlig vardag.

Inne på köpcentrumet visade sig att det inte var Vinmonopolet som hade utförsäljning men en kampanjdag med Bananpriser, eller vad de kallade det. Banandagar! Jäkla otur. Jag skulle ju bara in på Coopen och ha lite mat för resten av veckan. Coopen hade också bananpriser och där inne var det lika fullt som en lördagseftermiddag.

När vi stod i kö tackade jag min lyckliga stjärna för att jag har en så pass tålmodig unge. Isak fikk sin belöning på vägen bort till bilen. Kundvagnen skakade och lät något helt otroligt på allt grus på parkeringen, men detta var inte upphov till något annat än helt fantastisk spedbarnsunderhållning. Tänk att vara så liten och kunna glädjas över såna saker.

Hemma igen. För tusan, jag glömde ju köpa bananer...

Det går inte att veta allt

Här går jag hemma med Isak hela dagarna och tror jag vet allt om den lilla killen, men så kommer sambon hem. Efter 10 minuter hör jag honom säga "Men se, du har ju fått tänder!".

Prinsessa för en halvtimme

Sambon fick för ett par dagar sedan höra en salva om hur illa jag tycker det är när han kommer hem efter en arbetsdag, luktar svett och slänger sig i soffan. Sa att jag längtade efter att få se honom nyduschad och fräsch - och då inte bara precis innan han ska lägga sig.

Han tog mina ord på allvar. Igår kom han hem, duschade, rakade sig och blev bara - wow! Han skulle bara iväg på ett kort möte på jobbet, så skulle han komma hem igen.

Jag lade ner Isak på lekmattan och bullade upp med babygym, tygklossar och en bitring (som han egentligen inte kan greppa ännu). Avvaktade ett par minuter för att se huruvida leksakerna gick hem, eller om han krävde att bli dullad med. Leksakerna gick hem.

Sagt och gjort, nu hoppade jag in i duschen själv för att göra mig lite fräsch. Som babymor känner jag mig sällan särskilt fräsch med flåttigt, stripigt hår och kräksfläckar på kläderna både här och var. Schampoo, balsam och bästa tvålen. När jag klev ur kände jag mig som en prinsessa!

I väntan på att sambon skulle komma hem satt jag mig framför datorn med Isak i knät och blev helt förlorad i forumet jag håller till på. Efter en stund kände jag hur en sötsliskig bajslukt letade sig in genom näsborrarna. Isak såg nöjd ut.

Ut i badrummet och byta. Han hade presterat att bajsa ner hela blöjan så senapssörjan klämts upp över ryggen. Inget är som en baby insmord i sin egen avföring. Eftersom kläderna är i tunn bomull hade senapen gått igenom också dem och kladdat ner min nattdräkt också. Av med Isaks kläder, av med mina kläder och så tvätta ungen. När jag står med honom tryckt mot bröstet för att torka av ryggen känner jag hur bröstet blir alldeles varmt och hör straks efteråt ett litet porlande mot skötbordet.

Sambon (som kom hem lagom till att Isak fått ny pjamas och blivit nattad) undrade hur mitt förfall kunde vara så stort på bara 1,5 timme?

...och den forna prinsessan hadde ännu en gång kommit tillbaka till verkligheten.